Kaptiel 4

Det jag menar är att jag får inte, kan inte tala om för andra hur de ska leva sina liv. Det går inte för sig.

I Bibeln, boken som heter Matteusevangeliet står det i klartext:

Döm inte, så blir ni inte dömda.

Vi* är så ruskigt illa ute för det är just det här som många av oss ägnar sig åt. Att döma. Stå utanför Jonas Gardells föreställningar och demonstrera eller bränna hans böcker på bål.
Eller tro att bara för att han eller hon inte längre kommer till kyrkan, som endast är en byggnad, så är han eller hon på väg bort från Gud. I själva verket kanske han eller hon står närmare Jesus än jag någonsing gjort.

Det här är jag så trött på. Så trött, trött, trött, trött, trött, trött.
Vi skyr allt som inte passar in inom vår frikyrkliga låda men anser ändå att vi kan ha åsikter om uttryck trots att vi inte vet något om det. Det rimmar så illa.

Jesus, kom och bo i min låda så att jag vet var jag har dig!

När ska vi lära oss att ständigt byta perspektiv? När ska vi åka på Pridefestivalen eller ta ett glas vin på den lokala puben? Får jag bära skyddskläder så jag inte blir smittad?

Kaptiel 3

Vi* har ju Svaret.

Om vi skalar bort alla lager av föresatser och regler för hur vi och alla andra ska leva sina liv så är Svaret kort och gott Jesus.

En klassiker är; men vad är frågan? Precis, vad är frågan? Man måste ju ställa en fråga som stämmer överens med svaret. Eller är det Jeopardy vi spelar här? Ni ställer frågorna och jag har Svaret. Men ni måste ställa rätt fråga så att jag kan svara Jesus.

Vi kanske inte har svaret.

Men det vi har är en skatt. Jag har hittat den som är svaren på mina umbäranden och en livspartner som jag förkoppningsvis får följa med in i evighet. Det vill säga om jag inte kommer till helvetet nu när jag tänker tankar som inte är förenliga med en "sund" kristenhet där vi är saltet i förruttnelsen. Men helvetet kommer jag till i ett annat kapitel...

Men hur det nu är så säger vi kristna att vi har Svaret och vi vet hur ALLA 6, 4 miljarder invånare på vår planet ska leva sina liv. Smaka på den.

*När jag skriver vi syftar jag på kyrkan. Men jag menar inte att generalisera då min övertygelse är att tron är 100% individuell.

Kaptiel 2

Jag är uppvuxen, och fortfarande aktiv inom frikyrkan. Jag vill betona att det här handlar inte om att göra upp med den på något vis. Jag har inte för avsikt att lämna kyrkan och bespotta något som för mig och många andra är en plats och ett sammanhang som betyder mycket och där vi faktiskt trivs riktigt bra.

Nej, det här handlar om Gud och mig. Jag har under flera år bett att Han ska vidga mitt perspektiv så att jag mer och mer förstår, eller inte förstår vem Han är.
Men det kommer samtidigt att vara ofrånkomligt att jag begrundar och utvärderar mitt arv och den struktur som jag trots allt har vuxit upp inom.

Jag behöver inte ha svar på allt. Jag kan släppa saker som jag inte förstår när det gäller Gud. Vi kommer aldrig få svar på allt, aldrig. Då vill jag inte spendera mitt liv med att stånga mig blodig i sökandet efter omöjliga svar. Jag vill utforska och omfamna denne Guden som är mitt allt.

Kapitel 1

Idag tog jag, för mig, det omvälvande och skrämmande beslutet att släppa taget om min föreställning om vem Gud är. Eller nej, inte min föreställning utan den bild som jag ärvt och själv valt att göra till min.

Så det här blir det forum där jag i text får avbilda min process, mina tankar, insikter och utsikter.

Intro

"Att bli lik Jesus det är min längtan, att tanke, gärning, ord må visa vad jag tror."

- Sång 790. Text: J Gowans Viola Lundqvist. Musik: J Larsson